Förra veckan var jag på bio och såg "Simon och ekarna" regisserad av Lisa Ohlin. Det korta omdömmet kan sammanfattas i - sett bättre. Men med respekt för den film som kallats för "ett av svensk films stora prestigeprojekt" utvecklar jag rescensionen något.
Manus fanns antagligen men skulle kunna ha utvecklats. Utifrån det förstår jag de taffliga skådespelarinsatserna. Det visuella intrycket, dvs resultatet av hur kameramannen på direktiv från regissören hanterade kameran, gjorde mig dock mäkta imponerad. Vackra zomningar över vatten och en ek bland annat, allt till pampig stråkmusik. Vilket påverkade min stolsgranne till den milda grad att tårarna började rinna. Dock drogs det hela ner beroende på vissa brister i tidstypiska detaljer.
Med risk för att verka kritisk så får jag nog säga att filmen får två av 10 stjärnor. Klart sevärd om du inte har något annat för dig en vanlig måndagskväll, men så här i efterhand ångrar jag att vi inte såg "J. Edgar" istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar